Min farfar är föralltid.
Min farfar var den underbaraste människan.
Min farfar lärde mig livets läxa.
Min farfar lärde mig att uppskatta de små sakerna i livet.
Min farfar lärde mig att läsa.
Min farfar fick mig att förstå att pengar och materiella ting inte är allt i världen.
Min farfar tror på mig och vet att jag kommer bli stor en dag.
Min farfars dikter och sånger är det finaste jag någonsin har hört.
Min farfar uttryckte sin kärlek till mig i poesi. Min farfar kallade mig för Rosa när jag var liten.
Min farfar höll min hand i mörkret och när jag kände mig liten.
Min farfar köpte smycken till mig, fastän jag tappade bort dem.
Min farfar var den enda personen som alltid har funnits där för mig.
Min farfars leende kommer alltid att lysa upp min tillvaro.
Min farfar kommer alltid att vara min hjälte.
Min farfar är anledningen till att jag fick vara världens lyckligaste barnbarn.
Må farfar vila i fred. Du kommer alltid att vara en del av mig.
Jag älskar dig föralltid, farfar.
STYRKA
Den viktigaste relationen du har i ditt liv är den med dig själv. För några år sen visste jag inte riktigt vad det innebar. Många gånger har kört säkert för att inte misslyckas på vägen. När jag tänker tillbaks vet jag inte riktigt vad det var som jag var så rädd av. Att misslyckas med mitt eget val eller att känna känslan av att svika andra genom att leva mitt liv på mitt sätt?
Efter högstadiet var det dags att välja gymnasie och program. Jag har alltid varit duktig i skolan och har lätt för att lära mig nytt. Jag fick pris på högstadiet, ett av skolans högsta betyg hade jag. Det var en ära och bekräftelse. Bekräftelse och beröm för all slit, kraft och koncentrationen som la ner på mina studier. Egentligen så gjorde jag bara mitt allra bästa. Vissa dagar mer, andra mindre. Men när mina slutbetyg var i mina händer - så var det inget jag ångrade. Inte för en sekund.
Trots detta fanns det en inombords rädsla hos mig. Oro och panik över att jag inte kanske skulle klara av gymnasiet och inte nå mina drömmar. På grund av den rädslan valde jag det ''enklaste'' programmet enligt andra Sam-Sam. Men under tiden på gymnasiet började jag ifrågesätta mitt val. Då insåg jag att mitt val baserades på osäkerhet och rädsla av att inte räcka till. Det var motsatsen till självsäkerhet. Jag minns den dagen och den känslan. Hur klumpen i magen växte, samtidigt som jag ville bokstavligen kräkas. Det var den vidriga känslan av att inte tro på sig själv, fastän alla andra gör det.
Den kvällen kunde jag inte somna tryggt. Efter den dagen har jag levt på den känslan. Hur jag har börjat tro på mig själv och verkligen har insett att jag klarar av vad som helst. För mina betyg, det är sanningen. Det är inget jag har köpt eller fått som gåva. Det är som jag själv har uppnåt och klarat av på egen hand. Det är ingenting som min pappa har konstruerat eller någon annan. Det är mitt verk!
Efter gymnasiet var jag fast vid mitt beslut - jag sökte till ekonomiprogrammet och kom in på Stockholms Universitet. Mitt förstahandsval. Trots rykten om att det skulle vara svårt. Trots att det skulle vara mycket plugg. För det är ekonomi som intresserar mig. Det har det alltid gjort. Men jag var bara rädd förut. Idag tror jag på mig själv. Tack vare den känslan fixade jag mitt körkort och mitt första jobb.
Den viktigaste relationen du har i ditt liv är den med dig själv. För det är du som avgör hur ditt liv ska se ut. Du bestämmer vem du ska älska. Du bestämmer hur andra ser på dig och vad de respekterar dig för. Det är din beslut och sättet du tänker på.
För några år sen visste jag inte riktigt vad det innebar att vara trygg i sig själv och sina val. Många gånger har kört säkert för att inte misslyckas på vägen. När jag tänker tillbaks vet jag inte riktigt vad det var som jag var så rädd för. Att misslyckas med mitt eget val eller att känna känslan av att svika andra genom att leva mitt liv på mitt sätt?
Efter högstadiet var det dags att välja gymnasie och program. Jag har alltid varit duktig i skolan och har lätt för att lära mig nytt. Jag fick pris på högstadiet, ett av skolans högsta betyg hade jag. Det var en ära och bekräftelse, utifrån. Bekräftelse och beröm för all slit, kraft och koncentrationen som jag hade lagt ner på mina studier. Egentligen så gjorde jag bara mitt allra bästa. Vissa dagar mer, andra mindre. Men när mina slutbetyg var i mina händer - så var det inget jag ångrade. Inte för en sekund. Det var också mitt mål.
Trots detta fanns det en inombords rädsla hos mig. Oro och panik över att jag inte kanske skulle klara av gymnasiet och inte nå mina drömmar. På grund av den rädslan valde jag det ''enklaste'' programmet enligt andra Sam-Sam. Men under tiden på gymnasiet började jag ifrågesätta mitt val. Då insåg jag att mitt val baserades på osäkerhet och rädsla av att inte räcka till. Det var motsatsen till självsäkerhet. Jag minns den dagen och den känslan. Hur klumpen i magen växte, samtidigt som jag ville bokstavligen kräkas. Det var den vidriga känslan, att inte tro på sig själv, fastän alla andra gjorde det.
Den kvällen kunde jag inte somna tryggt. Efter den dagen har jag levt på den känslan. Idag jag har börjat tro på mig själv och har verkligen insett att jag klarar av vad som helst. För mina betyg, det är sanningen. Det är inget jag har köpt eller fått som gåva. Det är något jag själv har uppnåt och klarat av på egen hand. Det är ingenting som min pappa har konstruerat eller någon annan. Det är mitt verk!
Efter gymnasiet var jag fast vid mitt beslut - jag sökte till ekonomiprogrammet och kom in på Stockholms Universitet. Mitt förstahandsval. Trots rykten om att det skulle vara svårt. Trots att det skulle vara mycket plugg. För det är ekonomi som intresserar mig. Det har det alltid gjort. Men jag var bara rädd förut. Idag tror jag på mig själv. Tack vare den känslan fixade jag mitt körkort och mitt första jobb.
Idag lever jag på känslan av att tro på mig själv. Oavsett vad. För det värsta som kan hända är att man bara misslyckas. Med tillräckligt stark vilja, existerar inte misslyckande.
För några år sen visste jag inte riktigt vad det innebar att vara trygg i sig själv och sina val. Många gånger har kört säkert för att inte misslyckas på vägen. När jag tänker tillbaks vet jag inte riktigt vad det var som jag var så rädd för. Att misslyckas med mitt eget val eller att känna känslan av att svika andra genom att leva mitt liv på mitt sätt?
Efter högstadiet var det dags att välja gymnasie och program. Jag har alltid varit duktig i skolan och har lätt för att lära mig nytt. Jag fick pris på högstadiet, ett av skolans högsta betyg hade jag. Det var en ära och bekräftelse, utifrån. Bekräftelse och beröm för all slit, kraft och koncentrationen som jag hade lagt ner på mina studier. Egentligen så gjorde jag bara mitt allra bästa. Vissa dagar mer, andra mindre. Men när mina slutbetyg var i mina händer - så var det inget jag ångrade. Inte för en sekund. Det var också mitt mål.
Trots detta fanns det en inombords rädsla hos mig. Oro och panik över att jag inte kanske skulle klara av gymnasiet och inte nå mina drömmar. På grund av den rädslan valde jag det ''enklaste'' programmet enligt andra Sam-Sam. Men under tiden på gymnasiet började jag ifrågesätta mitt val. Då insåg jag att mitt val baserades på osäkerhet och rädsla av att inte räcka till. Det var motsatsen till självsäkerhet. Jag minns den dagen och den känslan. Hur klumpen i magen växte, samtidigt som jag ville bokstavligen kräkas. Det var den vidriga känslan, att inte tro på sig själv, fastän alla andra gjorde det.
Den kvällen kunde jag inte somna tryggt. Efter den dagen har jag levt på den känslan. Idag jag har börjat tro på mig själv och har verkligen insett att jag klarar av vad som helst. För mina betyg, det är sanningen. Det är inget jag har köpt eller fått som gåva. Det är något jag själv har uppnåt och klarat av på egen hand. Det är ingenting som min pappa har konstruerat eller någon annan. Det är mitt verk!
Efter gymnasiet var jag fast vid mitt beslut - jag sökte till ekonomiprogrammet och kom in på Stockholms Universitet. Mitt förstahandsval. Trots rykten om att det skulle vara svårt. Trots att det skulle vara mycket plugg. För det är ekonomi som intresserar mig. Det har det alltid gjort. Men jag var bara rädd förut. Idag tror jag på mig själv. Tack vare den känslan fixade jag mitt körkort och mitt första jobb.
Idag lever jag på känslan av att tro på mig själv. Oavsett vad. För det värsta som kan hända är att man bara misslyckas. Med tillräckligt stark vilja, existerar inte misslyckande.
Frihet
19 Augusti 2011 klarade jag uppkörningen! Nu har en tung stenblock lyfts från mina axlar. Jag kan inget annat än känna lyckan framöver. Det ska bli så skönt att slippa oroa sig över hur man ska ta sig fram eller tillbaka någonstans. Familjen kan flytta till vilken hörn än vi vill. Med körkort kommer det ansvar men också glädje och frihet! Världens bästa känsla.
Pure Happiness
Det finns ingen känsla som slår denna. Känslan av att komma hem och veta att pappa är hemma.
Äkta Själ
Jag har aldrig träffat en människa som dig. Så känslig och naiv. Du har dina stunder då du framstår som världens mest intelligenta och logiska människa. Men sedan ändrar vinden riktning och din andra sida som jag hatar så fruktansvärt mycket dyker upp. När du prioriterar andra före än dina mest käraste. När du älskar / hjälper / förlåter andra före än dem som älskar dig på fullaste allvar. Dem som älskar dig villkorlöst. Det svåraste som en människa kan göra är att älska någon som inte älskar den tillbaka på samma villkor. Dina handlingar och beslut har bidragit till konsekvenser som kan jämföras med en secondhand butik. Du har inget öppetköp och du kan inte ångra. Det som är gjort är gjort. Men med handen på hjärtat lovar jag att aldrig medvetet förlåta dig eller skapa utrymme för dig i mitt hjärta. Nej - nu ljög dig. Du kommer alltid äga en bit av mitt hjärta och jag kommer alltid att bibehålla min ideala uppfattning om dig. Om hur du kunde välja och agera annorlunda. Men förlåta och acceptera kommer jag aldrig att göra.
Bästa vänner,
"Bästa vänner. Det spelar ingen roll om det går några dagar eller veckor. Det känns som som vi pratades vid igår."
Livet var så enkelt, förut
Klubbor blir cigaretter, kvarsittning blir avstängning, läsk blir vodka, cyklar blir moppar, kyssar blir sex. Mommer du ihåg när "att vara hög" betydde att man hade mycket fart på gungan? Att "skydda sig" betydde att ha hjälm på sig? Pappas axlar var det bästa stället på jorden och mamma var ens hjälte. Krig var bara en lek, den värsta känslan var när man skrapade knäna, och hejdå betydde bara " vi ses i morgon''.
SOUL
I usually don't belive in forever, but with you I do!
TODAY
Djupa, fina och roliga kommentarer under dagen . . . .
- Målar på ett paper i skolan och mina klasskamrater säger att man inte kan tro att jag fyller 20 om 25 dagar. Fast jag är mest nöjd över min teckning, den är fan söt!
- Efter en skit dag säg världens bästa på telefon ''sometimes things fall apart so that better things can fall togheter''.
- Skojaren/favoriten/cooling över telefonen ''Nadja hur skulle du beskriva din stil år 2010?''
Kort svar blev det från min sida; ''Svart. Mycket svart.''
Kort svar blev det från min sida; ''Svart. Mycket svart.''
Kladdkaka
"Did I tell you that I love you? Did I tell you that I need you so?" Oh, kärleksförklaring till en underbar kaka...
To be continued . . .
Klockan är mycket. Jag har tenta på Finansiering 2 som är svåraste kursen, någonsin. Pysslar med mitt CV. Lunch med FOREX-bank bankcheferna 1 mars. Spännande!
Be careful with what you wish 4
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig. Det är sanningen och det gör mig orolig. Det är oförnekligt. Du sätter dina spår i mitt liv och hjärta. Våra minnen. Jag har precis lärt mig att vänja mig vid att vara tom. Inte ta åt mig ord och stå ensam. För så har det alltid varit. Men plötsligt kommer du med vinden.
Det värsta är att du är allt jag har någonsin velat ha. Önskat mig. Men nu när man har det man vill ha är det värsta att leva med tanken som virrar runt min hjärna. Varenda jävla minut. Tanken om att det jag har går att förlora.
WE ARE - WHO WE ARE
Det är viktigt att vi har folk runt omkring oss. Vi är som djur. Vi älskar att leva i flock. Vi behöver människor som älskar oss. Det kan vara på olika sätt. Hos vissa söker vi tröst. Hos andra söker vi omtänksamhet. Det finns de vi respekterar. Och det viktigaste av allt. Hos vissa söker vi trygghet. Trygghet är det viktigaste för att en människa utvecklas och växa. För att på det sättet utvecklas tillit. Tillit är fröet till att en blomma växer. Men ibland är det inte lika självklart för oss alla. Ibland är vi inte inräknade i sådant.
Därför innebär det att det viktigaste vi har i världen, är oss själva. Det är viktigt att ha familj, vänner och ett socialt liv. Men som människa ska man aldrig bli beroenda av någon. Inte av ekonomiska faktorer. Eller vara i behov av någon annans trygghet. För det viktigaste är att man älskar sig själv. Att man är trygg med sig och i sig själv. Och man är nöjd med sig själv och kämpar för sig själv. Inte för någon annas lycka.
För om det är något jag har lärt mig av mina dagar på jorden är att förhållandet som varje individ har med sig själv – det är den ärligaste relationen. Det är den viktigaste relationen. För sig själv kan man aldrig dumpa eller bli av med på något sätt. Vi är tvungna att leva med oss själva.
Vi alla har mörka och trista dagar. Ibland vill vi bara försvinna. Ibland vill vi leva i någon annan människas liv. Vi önskar att vi kunde byta liv med någon annan.
Det jag vill säga till dig som nu läser det här, är att ta hand om dig och straffa inte dig själv. Men kämpa och slit för det du vill lyckas med. Något du kan med huvudet högt säga en dag att du har avklarat. Det spelar ingen roll vem som tror på dig eller vem som står bakom dig. Eller om du överhuvudtaget har någon. Du har dig själv och det är allt du behöver i världen.
Take care,
N
Holding out for a hero.
Sometimes we walk into the gates of hell, just to see who loves us enough to follow us in.
Ibland behövs det två,
Brister har vi alla. Stora som små. Jag har mina brister. Ibland känns det som om man inte kan bli av med de. Dem finns alltid där. Någonstans graverade, djupt i själen. Folk säger ''En leopard kan inte ändra på sina fläckar.'' Tror du på att en människa kan förändras? Tror du på att en människa kan förändra sitt riktiga jag?
Jag har aldrig kommit fram till svar. Jag tror att alla människor är precis som de är. Det finns inget de kan förändra djupt inne i själen. Bara det ytliga. Precis som att operera en kroppsdel för att exempelvis känna sig vackrare. Jag upplever det som att själen torterar kroppen, för att få må bra. Genom att ändra en kroppsdel känner själen sig satisfierad. Dock är det kortvarigt. Det tar inte lång tid innan själen hittar något nytt att klandra på, för att må bra, igen. Detta håller på som en ond cirkel. Jag tror på att många problem. Inte alla, men väldigt många problem som människor stöter på handlar om att de inte känner sig tillräckliga. Inte tillräckligt vackra. Inte tillräckligt smarta. Inte tillräckligt älskade. Inte tillräckligt uppskattde.
Jag kommer ihåg vad min psykolgi lärare på gymnasiet sade om kärlek. Ibland kan det vara allt vi behöver för att må bra. Hon berättade att det finns många människor som lider av olika slags psykiska problem. Och ibland kan det enda botemedlet vara kärlek. Ibland finns det de som känner att de har beslutsångest och känner sig jämt stressiga och bara en minsta lilla problem i vardagen kan få bomb stubinen att tändas till. Och det bästa sättet för att hjälpa dessa människor är att sträcka ut en hjälpande hand. Ta hand om dem, få dem att inse att du finns där för dem. Du är beredd på att offra tid och kärlek. Ibland är det enda som behövs för att lugna dessa människor är krama deras hand. Så att de känner den där magin som vi alla människor är slavar under. Det som har förtrollat oss alla. Vi är förtrollade av kärleken. Vi är livstids fängslade tillsammans med kärleken i samma cell. Vi är tvugna att leva sida vid sida. Och dag efter dag, för att klara oss igenom livet.
Jag vet att ensam är stark. Jag har varit sådan person. Som tror på att den enda människan man kan lita på är en själv. Den enda människan man kan räcka med är en själv. Trodde på att tårar och kärlek är för dem som är svaga. Men på riktigt. Jag har verkligen insett att ensam är stark fast två är starkare. Och att tårar och kärlek inte är för nollor. Det är för de ärligaste människorna på jorden. De som vågar visa känslor och medlidande. De som vågar spegla själen i handlingar och utveckligen. Och för dem som absolut inte är för stolta. För det är det värsta vi kan vara som människor, för stolta. Att tro att vi är bäst och vi vet allt. Och mästra över dem oskyldiga.
Jag har aldrig kommit fram till svar. Jag tror att alla människor är precis som de är. Det finns inget de kan förändra djupt inne i själen. Bara det ytliga. Precis som att operera en kroppsdel för att exempelvis känna sig vackrare. Jag upplever det som att själen torterar kroppen, för att få må bra. Genom att ändra en kroppsdel känner själen sig satisfierad. Dock är det kortvarigt. Det tar inte lång tid innan själen hittar något nytt att klandra på, för att må bra, igen. Detta håller på som en ond cirkel. Jag tror på att många problem. Inte alla, men väldigt många problem som människor stöter på handlar om att de inte känner sig tillräckliga. Inte tillräckligt vackra. Inte tillräckligt smarta. Inte tillräckligt älskade. Inte tillräckligt uppskattde.
Jag kommer ihåg vad min psykolgi lärare på gymnasiet sade om kärlek. Ibland kan det vara allt vi behöver för att må bra. Hon berättade att det finns många människor som lider av olika slags psykiska problem. Och ibland kan det enda botemedlet vara kärlek. Ibland finns det de som känner att de har beslutsångest och känner sig jämt stressiga och bara en minsta lilla problem i vardagen kan få bomb stubinen att tändas till. Och det bästa sättet för att hjälpa dessa människor är att sträcka ut en hjälpande hand. Ta hand om dem, få dem att inse att du finns där för dem. Du är beredd på att offra tid och kärlek. Ibland är det enda som behövs för att lugna dessa människor är krama deras hand. Så att de känner den där magin som vi alla människor är slavar under. Det som har förtrollat oss alla. Vi är förtrollade av kärleken. Vi är livstids fängslade tillsammans med kärleken i samma cell. Vi är tvugna att leva sida vid sida. Och dag efter dag, för att klara oss igenom livet.
Jag vet att ensam är stark. Jag har varit sådan person. Som tror på att den enda människan man kan lita på är en själv. Den enda människan man kan räcka med är en själv. Trodde på att tårar och kärlek är för dem som är svaga. Men på riktigt. Jag har verkligen insett att ensam är stark fast två är starkare. Och att tårar och kärlek inte är för nollor. Det är för de ärligaste människorna på jorden. De som vågar visa känslor och medlidande. De som vågar spegla själen i handlingar och utveckligen. Och för dem som absolut inte är för stolta. För det är det värsta vi kan vara som människor, för stolta. Att tro att vi är bäst och vi vet allt. Och mästra över dem oskyldiga.
