Ibland behövs det två,
Brister har vi alla. Stora som små. Jag har mina brister. Ibland känns det som om man inte kan bli av med de. Dem finns alltid där. Någonstans graverade, djupt i själen. Folk säger ''En leopard kan inte ändra på sina fläckar.'' Tror du på att en människa kan förändras? Tror du på att en människa kan förändra sitt riktiga jag?
Jag har aldrig kommit fram till svar. Jag tror att alla människor är precis som de är. Det finns inget de kan förändra djupt inne i själen. Bara det ytliga. Precis som att operera en kroppsdel för att exempelvis känna sig vackrare. Jag upplever det som att själen torterar kroppen, för att få må bra. Genom att ändra en kroppsdel känner själen sig satisfierad. Dock är det kortvarigt. Det tar inte lång tid innan själen hittar något nytt att klandra på, för att må bra, igen. Detta håller på som en ond cirkel. Jag tror på att många problem. Inte alla, men väldigt många problem som människor stöter på handlar om att de inte känner sig tillräckliga. Inte tillräckligt vackra. Inte tillräckligt smarta. Inte tillräckligt älskade. Inte tillräckligt uppskattde.
Jag kommer ihåg vad min psykolgi lärare på gymnasiet sade om kärlek. Ibland kan det vara allt vi behöver för att må bra. Hon berättade att det finns många människor som lider av olika slags psykiska problem. Och ibland kan det enda botemedlet vara kärlek. Ibland finns det de som känner att de har beslutsångest och känner sig jämt stressiga och bara en minsta lilla problem i vardagen kan få bomb stubinen att tändas till. Och det bästa sättet för att hjälpa dessa människor är att sträcka ut en hjälpande hand. Ta hand om dem, få dem att inse att du finns där för dem. Du är beredd på att offra tid och kärlek. Ibland är det enda som behövs för att lugna dessa människor är krama deras hand. Så att de känner den där magin som vi alla människor är slavar under. Det som har förtrollat oss alla. Vi är förtrollade av kärleken. Vi är livstids fängslade tillsammans med kärleken i samma cell. Vi är tvugna att leva sida vid sida. Och dag efter dag, för att klara oss igenom livet.
Jag vet att ensam är stark. Jag har varit sådan person. Som tror på att den enda människan man kan lita på är en själv. Den enda människan man kan räcka med är en själv. Trodde på att tårar och kärlek är för dem som är svaga. Men på riktigt. Jag har verkligen insett att ensam är stark fast två är starkare. Och att tårar och kärlek inte är för nollor. Det är för de ärligaste människorna på jorden. De som vågar visa känslor och medlidande. De som vågar spegla själen i handlingar och utveckligen. Och för dem som absolut inte är för stolta. För det är det värsta vi kan vara som människor, för stolta. Att tro att vi är bäst och vi vet allt. Och mästra över dem oskyldiga.
Jag har aldrig kommit fram till svar. Jag tror att alla människor är precis som de är. Det finns inget de kan förändra djupt inne i själen. Bara det ytliga. Precis som att operera en kroppsdel för att exempelvis känna sig vackrare. Jag upplever det som att själen torterar kroppen, för att få må bra. Genom att ändra en kroppsdel känner själen sig satisfierad. Dock är det kortvarigt. Det tar inte lång tid innan själen hittar något nytt att klandra på, för att må bra, igen. Detta håller på som en ond cirkel. Jag tror på att många problem. Inte alla, men väldigt många problem som människor stöter på handlar om att de inte känner sig tillräckliga. Inte tillräckligt vackra. Inte tillräckligt smarta. Inte tillräckligt älskade. Inte tillräckligt uppskattde.
Jag kommer ihåg vad min psykolgi lärare på gymnasiet sade om kärlek. Ibland kan det vara allt vi behöver för att må bra. Hon berättade att det finns många människor som lider av olika slags psykiska problem. Och ibland kan det enda botemedlet vara kärlek. Ibland finns det de som känner att de har beslutsångest och känner sig jämt stressiga och bara en minsta lilla problem i vardagen kan få bomb stubinen att tändas till. Och det bästa sättet för att hjälpa dessa människor är att sträcka ut en hjälpande hand. Ta hand om dem, få dem att inse att du finns där för dem. Du är beredd på att offra tid och kärlek. Ibland är det enda som behövs för att lugna dessa människor är krama deras hand. Så att de känner den där magin som vi alla människor är slavar under. Det som har förtrollat oss alla. Vi är förtrollade av kärleken. Vi är livstids fängslade tillsammans med kärleken i samma cell. Vi är tvugna att leva sida vid sida. Och dag efter dag, för att klara oss igenom livet.
Jag vet att ensam är stark. Jag har varit sådan person. Som tror på att den enda människan man kan lita på är en själv. Den enda människan man kan räcka med är en själv. Trodde på att tårar och kärlek är för dem som är svaga. Men på riktigt. Jag har verkligen insett att ensam är stark fast två är starkare. Och att tårar och kärlek inte är för nollor. Det är för de ärligaste människorna på jorden. De som vågar visa känslor och medlidande. De som vågar spegla själen i handlingar och utveckligen. Och för dem som absolut inte är för stolta. För det är det värsta vi kan vara som människor, för stolta. Att tro att vi är bäst och vi vet allt. Och mästra över dem oskyldiga.
Kommentarer
Trackback
