autobiographer

Klev upp åtta i morse. Åkte för att göra teoriprovet. På skärmen stod det tillslut: ''GODKÄNT''. Nu kan jag inte sluta le. Lyckopiller. 

. . . Sometimes it feels like a heart is no place to be singing from at all

Pojkvän. Varför ska lägga alla kort på bordet? Varför ska man satsa sin största insats – sitt hjärta? På ett dumt spel. Varför i helvete skulle man skaffa någon pojkvän? Nuförtiden hör man bara pojkvänner som flörtar med andra tjejer. Vart tog det fina med kärleken vägen? Vart försvann ’’du&jag’’ ? Förhållanden och äktenskap går hand i hand med löften. Löften om att hålla sig till en. Nej, jag vet inte. Jag har nog missuppfattat det där med flick- och pojkvänner eller är jag naiv som tror på äkta kärlek.

Det kommer alltid att finnas en stad att kalla hem. En plats fylld med kärlek och omringad av trygghet. Ett hus med bekanta ansikten och viktigaste av allt är att du någonstans djupt inne kommer alltid att veta och bära på det, livet ut. Men! För att den kärleken och tryggheten ska överleva måste du investera tid. Kärleken överlever inte om man inte investerar i den. Engagemang och intresse ska läggas på rätta personer. Detta är något som man lär sig under kärlekshistorian. Under tiden på väg mot ’’vuxen livet’’. För att lägga tid på någon som inte skulle göra det en enda sekund är idiotisk. Att vandra omkring och tänka på någon som själv inte skulle rikta en enda tanke på dig, någonsin, är inte värt besväret. Tid och tankar ska man satsa på de förtjänade. På människor som inte skulle tveka en sekund att göra detsamma för dig. De som älskar dig ovillkorligt. Idag. Imorgon. Föralltid. Ack! Vad världens är full av dårar och oturligt nog har dem en tendens att klistra sig fast i ditt psyke. Äta upp dig levande. I slutändan begriper du helheten och då är dina TRE värsta fiender på besök, HAT. ÅNGEST. BESVIKELSE

Livet är för kort för att sitta och vänta på ett telefonsamtal, sms eller att någon ska logga in i chattet. Om det är meningen att det ska bli ni, kommer det att hända. Förr eller senare. Människan kommer visa kärlek, omtanke och viktigaste av allt engagemang. Du kommer vara något som är värt att investera i. Om det händer . . . .  Då har motparten har bevisat att han är värd någonting. Nu kan du lägga ner din värdefulla tid. Vänta på telefonsamtalet och rikta all uppmärksamhet mot den personen. Men din familj och dina vänner. De är värd all respekt och kärlek i världen. Det är något som aldrig bör glömmas.

Under dagen har jag lekt med barnen. Hela dagen. Utmattad. Men fina de är, allihopa på deras eget sätt. Jag fick en pärlarmband av lilla pojken. Och en fin komplimang av flickan. Flickan masserade och flätade mitt hår. Hon tycker att långt hår är fint. Sedan blev det kurragömma också. Tänk att små saker kan få en att känna sig levande, igen. Att röva bort dig till barndomen tid. Att få vara liten och inte medveten om resten av världen. Jag älskar att få vara den sju åriga flickan back in the days, igen.

Det svåraste men kanske det viktigaste som jag har lärt mig av vårt misstag är att släppa taget ibland. Det var mitt fel att hålla dig i handen när det var oväder. Skydda dig från stormen och istället lära dig att fokusera. Att få dig och lyssna på ditt hjärta och känna efter om det var verkligen värt det. Att kämpa och slita för ingenting. För i slutändan var det ingenting. Inget att sakna. Inget att gråta över och absolut inget att älska. För att älska krävs det två, inga genvägar. I kärlek finns det inte kanske. Man kan inte bara älska. Känslan av att känna att du duger och att blir älskad tillbaka. Det är äkta och det är sanningen. Tredje gången gillt, antar jag. Ibland spelar det ingen roll om hur mycket du älskar någon. Att släppa taget och låta någon annan göra sitt misstag. Gå raka vägen mot stormen. Även om det är upprepande. Ibland måste personen förstå det själv.

Det handlade inte om att inte vilja komma i andra hand eller lukten av avundsjuka. Så låg tänkte jag inte om dig. Och du känner tydligen inte mig. För du vet att jag är rakt på sak. Istället för att fråga mig drog du förhastade slutsatser som inte ens var förklarade.

Mitt misstag att inte vara helt säkert på det jag sade och mitt fel att lita på någon överhuvudtaget. Jag vet att jag gjorde fel. Just nu finns det inget kan göra. Jag har gjort det jag har kunnat och var skyldig för. I vänskaplig förlåtens namn erkände jag.

Ditt misstag är att baktala mig. Döma och förolämpa mig. Och fortfarande tycka att det är okej. Fortfarande är du för stolt för att erkända ditt misstag. Det är din största svaghet.

- Kom ihåg vårt. Inte mitt och inte ditt. Vårt.

Jag vet varför jag aldrig har börjat röka. Dels för min egen skull. Men framför allt för min pappas skull. Giftet som finns i hans kropp. Giftet som slingrar sig lik en orm, runt hans lungor. Fängslad är han. Giftet som han suger in sitter i mitt hjärta.

Ifall du undrar om jag lever?

Att inte hitta någon att dela din glädje, smärta och minnen med. Det är otur. Men att inte kunna älska - det är olycka. Såvida du undrar om jag lever? Jag är redan död till tre delar. För att frukta kärleken är att frukta livet. Och de som fruktar livet är döda till tre delar. En fjärde del lever. Att inte kunna älska det går inte förklara, bara upplevas. Inte önskar jag min fiende det. Jag skall försöka förklara. Det är som en vacker fågel. Beredd på att flyga iväg. Dock är locket låst och nyckeln bort tappad. Det är att vara älskad och leva i osynliga fångkedjor.

Are you my greatest love or the disappointment in my life?

Vart har du tagit vägen?

Vi är så lika men ändå så olika. Jag vet vem du är. Du vet att jag vet att jag aldrig kommer kunna släppa taget, helt. Älskade dig för den du var på djupet. Någonstans, där på djupet, allra längst inne. Vi kunde dela på skratt, tårar och minnen. Du har sådant som får mig att bli knäsvag. Du fick mig på fall. För den människan du var på djupet. Men ditt skal. Din roll. Din fasad. Det som andra får ta del av när du står på scen. Din uppvisning och din roll bland folket, det var inte till för mig. Det såg inte jag. Dem såg inte dig på samma sätt som jag gör. Helt olika vyer. Men jag vet att jag fann dig och jag grävde och mötte dig på djupet. Jag älskade det jag hade hittat. Andra har du kommit nära på fysisk. Men jag vet att jag var den första någonsin som hade upptäck dig själsligt. Det är jag ensam om. Därför var jag olik de andra tjejerna. Men du sa föralltid. Jag litade på det och du fegade ur. DU var den sortens människa jag skulle ha kunnat dela mitt liv med. Den jag fann, såg och älskade kommer alltid ligga mig varmt nära om hjärtat. Dock tar din stolthet och omgivning för stor plats. Känslorna börjar bli oskarpa och ditt inre börjar försvinna. Den du var börjar flacka. Jag kommer att hålla dig låst i huvudet, tills vi möts igen. Våra minnen kommer jag vårda, tills vi möts igen. Vad hände på vägen?

Vem är du?

Människor är olika. Det finns två sorters människor på jorden. Den ena är den som ger upp och slutar kämpa. Den som ligger på marken och tar emot all sparkar. Den som inte orkar någon mer. Den som ser hopp som ett minne för blott. Sedan så finns det den andra sorten. kämpe. Tar sig igenom eld och vatten. Även om hoppet då och då sviker. Du själv bestämmer vem du vill vara.

Jag kan lova och jag kan varna att det här är ingen vacker inlägg. En tanke som har lekt kurragömma i min hjärna. Tanken har gömt sig, visat sig och sedan glömt. Men nu faller jag fritt.

När jag var liten, oskyldig och naiv. Då gick jag på allt som de vuxna sade. Jag såg upp till de för de var äldre och kunde sådant som jag inte kunde. Ni vuxna var härskarna i min värd, ni var de mäktiga som styrde och ställde. Ni hade tjocka buntar med pengar i plånböckerna. Ni gjorde aldrig fel, ljög aldrig och ni svärde inte heller. Ni var min djupa trygghet. Största kärlek. Men idag befinner jag mig i ett stadie där jag är ''på väg mot vuxen livet''. Idag har jag lika stor ansvar och rätt som er. Ni måste låta mig styra och ställa. Höra på vad jag har och säga. Vad jag vill göra.

Efter många år vet jag att det inte är åldern som avgör om en människa är vuxen. Ni förtjänar inte någon titel eller beröm. För att fortfarande har ni det omogna personligheten som ni ägde under ungdomen. Många gånger undrar jag hur ni tänker och resonerar. Hur bedrövligt ni beter er som allmänna individer. Speciellt vissa män. Hur kan ni var så jäkla stolta. Er stolthet får mig att spy. Ni är inga förebilder - aldrig någonsin vill jag bli som ni.
Ingen är perfekt, inte heller vuxna. Men varför ljuga? varför dölja? varför smyga? Att ta ansvar borde vara självklart för er med familjer. Älska mig för den jag är inte för vad jag presterar. Se till att barnen mår bra. Det är ert viktigaste jobb.

Och du. Jag är så jävla trött och less på att fråga något och få ett kortvarigt svar. Aldrig sanningen. Trött på dina dåliga ursäkter. Det handlar inte alltid om bara er. Det handlar lika mycket om vårt liv. Ta ansvar. Bli den man jag vet att du är. Ta tillbaka mig. Jag är värd dina pussar på pannan. Jag är värd dina djupa kramar. Jag är värd din värme och famn. Jag kan inte beskriva med ord hur viktig du är. Jag ber dig. Hämta tillbaka tryggheten och kärleken som vi en gång levde sida vid sida. För snart är min och din dyrbara tid över.

Om du inte kan ta mig när jag är som sämst då är du inte heller värd mig när jag är som bäst.