autobiographer

Har du någonsin undrat om vi gör ögonblicken i våra liv - eller om de ögonblicken i våra liv gör oss?

Denna grymhet detta hat. Har detta mörker ett namn? Hur hittade det oss? Stjäl det in sig i våra liv? Eller var det vi som sökte den och slog armarna om den? Vad hände med oss på vägen?

Vi skickar våra unga män till krig. Hoppas på ett åtseende. Men vi vet att en del försvinner på vägen. När gick vi vilse, när förlorade vi vår väg? Hur ska vi hitta hem? Har detta ett slut? Isåfall när och hur?

P.s. - Bli aldrig ett monster

I tre år har jag gått längs den korridorren för att ha modersmål. I min gamla skola under högstadiet. Gamla minnen dyker fram. Plötsligt. Fina minnen. Då allting var bra. När det var VI mot världen. Då vi visste att vad som än hände - hade vi varandra. Fortfarande släpper jag inte det. Det är för svårt. Vi delar minnen, historier och viktigaste av allt du var den närmaste. Hur ska jag någonsin kunna sudda bort dig? Som om du aldrig fanns på riktigt?

Älskade lillebror tar sitt första steg - 11 år sedan. Tiden går fort.
Har aldrig i hela mitt liv träffat en så ung pojke som kan så mycket. Visar känslor är ödmjuk och har världens tålamod. Min mamma har gjort ett bra jobb med oss. Haha <19

Släpp mig in. Du kanske aldrig får den här chansen igen.
Ta ett djupt andetag. 1 . .  2 . . . 3 - släpp mig in?

Vi kanske borde ta en bild. För det kan vara sista gången du ser mig. Eftersom du inte är kär. Du gillar bara hur det ser ut. Gjort är gjort och sagt är sagt. Så låt vinden ta sin kurs. Du har ingen kontroll längre. Ta en minut och bosätt dig i det hela. Jag sade: ''Ta ett djupt andetag och håll den.''. Eftersom du inte är kär. Det är inget heller något som du kan vara. Du gillar bara hur det ser ut. Jag säger: ''Låt vinden blåsa bort alltihop''. Du gillar bara hur det ser. Och detta är slutet.

Aldrig tidigare har det funnits någon band eller artist som ligger mig så nära om hjärtat. Varje gång - vart än jag är får jag gåshud och minnen målas upp på nytt. Som om det var igår. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar Olin & The Moon. Det är min inspirationskälla. Det är min klippa.

TANKAR SOM ALDRIG BLIR TÄNKTA. 
Tänk om karman fanns på riktigt - men speglade sig på ett annat sätt. Tänk på alla monster till människor som existerar. Det värsta är att dessa människor går inte att känna igen på en gång. Dem bär ingen igenkännande mask. Vi måste lära känna. Tänk om det fanns en våg som vägde varenda människas bra och dåliga beteende. Som sedan visade det hos en människas utseende. Tänk att dessa monster skulle se ut exakt så som de förtjänar att se ut i verklighet en. Tiden är den mest rättvist fördelade resursen. Tänk om utseendet också hade varit det.