autobiographer

-  Vänner kommer och går. Du kommer alltid att finnas och bestå . . .

Det värsta med plugget är att man måste släpa med sig det hem. Men vi alla vill gärna sätta ett punkt när det gäller utbildningen - men så funkar det tyvärr inte. Istället måste vi sätta ett kommatecke om vi vill komma någonstans. Och det blir inte bättre när man failar på engelska c provet. Den här gången var jag väldigt nära - men ändå inte framme i mål.

Nu åter till: Svenska. Samhälle. Matte. Internationella relationer.

Tio veckor kvar till studenten. Det skrämmer mig - men ska bli så skönt att lämna skiten. En gång för alla!

Someone falls to pieces
Someone kills the pain
Spinning in the silence
She finally drifts away
Someone gets excited
In a chapel yard
And catches a bouquet
Another lays a dozen
White roses on a grave

Jag gör det jag älskar - jag skriver. Jag älskar utan gränser - jag älskar utan tvång. Jag uttrycker mina känslor via texter och bilder. Bara föra att mina texter inte handlar om den snygga väskan jag såg på stan. Bara för att jag skriver sensibla texter betyder inte det att mitt liv är sorglig eller att jag är olycklig. Och nej – jag skär inte mig. Tro det eller ej. Ni måste förstå det. Jag vill inte vålla oro. Det är det sista jag vill. Jag vill vidröra vid sådant som andra inte vågar. Jag blundar inte . . .

Du hjälpte mig under rasterna, på lektionerna, trodde på mig och berömde mig. Du såg något vackert inom mig - något stängt för världen. Du öppnade mitt inre och skalade bort mitt skal. Utan dig skulle jag inte vara den jag är idag. Den starkaste flickan med världens ärligaste leende på läpparna. Hon som brinner för sina drömmar, mål och kämpar för att nå dit. Flickan som kommer överens med alla. Oavsett personlighet, kultur, religion och hon som accepterar alla. Nadja som gick ut med 305 poäng på högstadiet. Hon som vann tennis cupen, stod emot alkohol och ciggaretter. Den omtänksamma, modiga och framförallt jordnära som är sig själv - hon vågar.

Samma flicka mötte motgångar påvägen. ''Vänner'' som högg henne i ryggen, svek och snackade skit om henne. Hon fick höra av andra att hon var gammalmodig, tråkig och en nolla. Vuxna i hennes närvaro svek, glömde och försvann! Dock var hon trygg i sig själv. Det var det enda som betydde något.

Vi forskade solnedgången efter tecken och råd. Jag älskade en gång. Han trodde på ingenting. Han kom en kall dag med tomma ögon. Han gick en tung dag med minnesförlust över pannan.

Jag är inte en underhållare - jag är en sökare.
Jag skriver om livets svåraste och djupaste frågor.
Jag avbildar inte verkligheten slappt.
Jag är ärlig - jag söker sanningen.

(1) Jag hoppas att människor ska vakna upp en vacker dag vakna upp. Plötsligt inse att det enda som verkligen betyder något i hela världen är k ä r l e k. För mig involverar kärlek så mycket. Frihet. Respekt. Ställning. Jag syftar på kärlek till sina medmänniskor och kärlek till sig själv.

(2) Jag önskar att man stoppar. Inte minskar – stoppar all krig som människan driver runt om i världen.
Jag hoppas att alla skriver fred på sina önskelistor, och kärlek till alla, även de som inte riktigt förtjänar det. Ingen människa kan väl vara i grunden ond?

(3) Jag hoppas att fungera som en stöttepelare för människor. Hjälpa andra människor som mår piss. För man kan inte alltid göra något bra bara sig själv. För att göra lycklig dessa människor kommer jag jag tvinga de till ett leende, om det så behövs. För att jag själv blir lycklig när mina kära är lyckliga. Prova det!

(4) Jag önskar att alla. Varenda en i min stora och älskade familj förblir friska och starka. Mest behövs din hjälp hos en. Han som inte kan äta allt. Han som lider. Han som måste bli frisk. Han förtjänar inte det,

Juste - God jul & framför allt – Gott liv!

I din frånvaro, är allting för evigt så ödsligt grått.
I din frånvaro, har Djävulen becksvart mörker sått.
I din frånvaro, existerar jag ensam, blottad, svag.
Utan gränser, anarki, en själ ej bunden utav lag.
I din frånvaro, bankar Förtvivlan på min dörr - varför?
Älskade du, självfallet vet jag vad jag bör.
Men det är svårt, för vägen slingrar sig så.
Och utan dig, vem finns då kvar att lita på?
Hopp, sade du, bör alltid vara min ledstjärna.
"Kom då, Hopp", manar jag, "dig omfamnar jag gärna".

Jag kan inte stå, jag kan inte ens sitta. För mina knän viker sig och mitt hjärta växer när bilden av dig flashar förbi. Det är fortfarande lika svårt att förstå att du är borta förevigt. Jag begriper inte det, jag var inte nära dig, den dagen. Jag kommer aldrig heller förstå det, allt skede så plötsligt. När jag tänker på vårt stora hus och att du inte längre sitter under vår vindruvsstak får jag en klump i halsen och känner hur ensamhet och tomhet närmar sig. Tårar och glädje kommer på samma gång. Du satte mig på plats och gav mig och mina syskon den kärlek vi letade efter.

Jag är hemskt ledsen. Ledsen för alla gångar du har vänt ansiktet, och sett bara en massa främlingar. Inte oss. Min stora önskan var att leva med dig och farfar, föralltid. Prata. Äta. Sova och Vara med er det som många andra tar förgivet. Ni är de människorna jag ser upp till, ingen annan än er pussar jag handen på. Ingen. Jag älskar er. Min önskan gick inte i uppfyllelse, pågrund av den dära jävla innebördeskriget. Tack vare det blev vi tvugna att lämna vårt hemland, er och leva i ett främmande land. Och befinna oss på världens olika hörn, helt spridda över jorden.

Jag vill bara säga att du har verkligen satt dina spår här på jorden, nu hoppas jag du fortsätter med det i himlen. Du är en sådan människa som andra ser upp till, som jag ser upp till. Jag har aldrig stött på en människa som dig, din styrka och envishet, du gav aldrig upp. Du var en speciell och alldeles egen. Du var en underbar mor till min pappa hela livet ut och en underbar farmor till oss. Det är jag evigt tacksam för farmor. Jag ville bara säga att jag älskar dig och att du alltid kommer finnas i mitt hjärta och minne. Du kommer alltid ha din plats reserverad, för den platsen kan ingen någonsin ta, världens finaste.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha problem. Jag vet att de runt omkring mig har också problem. Förlåt om jag har varit otillräcklig - men så har jag kännt mig på sistone, otillräcklig. Jag vet att jag inte hör av mig, att jag varken ringer, smsar eller skriver men det beror på att jag kan inte se er problem längre. Skumt? Jag vet. Men när ni inte håller kontakten och när ni i min närvaro säger sådant som skadar min själ och mitt psyke - då vill jag inte vara ''en i gänget''. Jag föredrar heller att vara med mig själv än med någon som egentligen inte känner att det är kul att vara med mig - utan bara är med mig för att.

Självklart vet du inte vad du har gjort för fel, för det var omedvetet. Det är inget som jag attackerade dig för, direkt. Jag lyssnade på dina ord och jag kände hur ont jag fick, men jag sade inget. Jag lät det vara, det vara lika bra det. Det var bra för nu vet jag att du inte tycker det är kul att vara med mig och att jag inte kan ''roa'' mig. Perfekt nu har förlorat ytterligare en vän. Men den här gången, inte vilken vän som helst.

Livet är ömtålig men samtidigt väldigt vackert och oförutsägbar.

Vi får aldrig släppa de där drömmarna. Till slut kan de vara det viktigaste vi har.

Jag vet fortfarande inte vad som är svårast, att lämna eller bli lämnad. (?) Jag lämnar, jag krossar drömmar och framtiden dock skyller jag på min förbannade tillit. Jag ser det som något naturligt, efter att ha blivit sviken, fått falska förhoppningar och skrikit så högt att alla hör - men att ingen vänder sig om. Då vet du vad jag pratar om. DU vet också hur jag känner.

Jag lämnar, jag visar inga känslor, bara den starka roboten som varken torkar tårar, saknar och struntar helt fulltständigt i vad alla säger om innebörden av kärlek, egentligen. Jag visar den där modiga, starka och känslokalla flickan. ''Det är JAG.'' Visst!? Jag lämnar, men med smärtan i mitt hjärta men det är inget jag visar. Det håller jag bara för min skugga och ensamhet. Jag vill inte visa den modiga, starka och sårbara flickan.

Du var den finaste människan i världen för mig. Jag visste att jag kunde berätta allt för dig. Vi små bråkade, dock inte rädda för att förlora varandra. Jag var rak och direkt mot dig för jag vill ditt bästa, och du för mig. Vår vänskap är så himla viktig för mig. Bara vetenskapen om att du finns fick mig att känna tryggheten. Jag såg framemot att träffa dig de gånger vi sågs. Att bara vara tillsammans och skratta. Att dra våra skämt, som bara du och jag gör. Bara vi förstår. För du var lik mig, det gjorde mig ännu mer säker på vår vänskap. Du var den enda som jag såg en del av mig själv i. Ibland kände jag att du vara t.o.m. bättre än jag. Jag älskade dig för den du var . .

Att du är för stolt att be om förlåtelse, det är sorgligt.

Modig. Stark. Självsäker. Ansvarsfull.
Det har jag byggt upp. Att inte flyta med och göra precis det jag tycker är rätt. Det har jag alltid gjort. Att kunna backa, tacka nej, säga emot och inte vara tyst. Så har det alltid varit. Jag vände huvudet och gick min väg. Jag vände mig inte om. Annars skulle jag inte vara den jag är idag. Jag tacka nej till alla cigg erbjudanden. Jag drog mig undan dåligt sällskap. Jag smakade inte på spriten för att känna att jag också ''hör hemma''. Jag är inte någon annan för att bli accepterad. Om det gör mig till tråkig, töntig, nolla.
Så är jag väll det, med huvudet högt.

Jag. Älskar. Dig. Jag gör det verkligen.
- Är inte det tillräckligt (?)

Livet handlar om att ge och ta. Men ibland får man nog - iallafall jag. Det finns människor som jag alltid bara gett, gett och GETT! Men hur många gånger har jag fått något tillbaka? Det här handlar inte bara om småsaker som t.ex. anteckningar, pengar eller smycken. Jag syftar på dem som hälsar på mig med ett leende på läpparna och skojar med mig när de behöver mina anteckningar eller hjälp med arbeten i skolan. Men skiter i mig fullständigt andra dagar. Då alla prov och inlämningar är över. Borta ut bilden.

Det här handlar inte om att jag är snål. Det här handlar om mycket mer än bara så - det handlar om kärlek. Kärlek jag behöver när jag har mina mörka dagar. Kärlek från någon som frågar mig: ''Hur mår du?'' - på riktigt. Jag har fått nog av dessa människor som ''tar och utnyttjar andra till max'' och gömmer sitt eget. Liksom alla måste lära sig det här, inklusive jag. Jag ger andra - men jag måste ställa frågan till mig själv. Vad ger andra mig- när jag behöver det som mest (?)

Hur hårt är allt? Hur stelnat, svårt och stilla.

Vissa personer slår frivarv på att snacka. Vi alla snackar. Jag är jävligt trött på all snack. Snack om borde göras. Snack om vad som ska göras. Idag behöver jag en verklighet att luta mig mot. Jag behöver ta ett steg. Det är svårt. För jag fick ingen respekt - när jag behövde det. Jag tycker att respekt ska finnas. Att respektera alla människors svagheter mer än styrkor. Men idag finns det inga svagheter. Bara människor som väljer fel väg. Väljer att handla fel - medvetet.