MITT LIV I DIN FRÅNVARO

I din frånvaro, är allting för evigt så ödsligt grått.
I din frånvaro, har Djävulen becksvart mörker sått.
I din frånvaro, existerar jag ensam, blottad, svag.
Utan gränser, anarki, en själ ej bunden utav lag.
I din frånvaro, bankar Förtvivlan på min dörr - varför?
Älskade du, självfallet vet jag vad jag bör.
Men det är svårt, för vägen slingrar sig så.
Och utan dig, vem finns då kvar att lita på?
Hopp, sade du, bör alltid vara min ledstjärna.
"Kom då, Hopp", manar jag, "dig omfamnar jag gärna".


I din frånvaro, känns bördan så fruktansvärt tung.
I din frånvaro, kan jag inte längre förbli oskyldigt ung.
Utan dig finns ingen vilja att leva: jag dör.
Jag vrålar, tjuter, skriker; men ingen hör.
Jag lyfter blicken högt och ser en stjärnprydd natt.
Jag fäller en tår, två, för nu existerar inga skratt.
I din frånvaro, har jag slutat le.
I din frånvaro, har jag slutat be.


I din frånvaro, har det liv jag lever tappat charmen.
Du brände mig, men jag brydde mig inte om larmen.
I din frånvaro, spelar ödet sina grymma spratt.
Döden bär lie, går klädd i sin kappa och hatt;
Han har kommit för att hämta min döende själ.
Ingen nåd, trots att Han vet att jag ville väl.
I din frånvaro, tar mitt själsliga liv i förtid slut
I din frånvaro, gör ett personligt helvete nu debut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback