Välkomsdag på Stockholms Universitet kl 12.00-16.00. Innan det plocka farbror från Arlanda - hemkommen från Moskva. Sätta han på tåget och skutta till Universitetet - igen. Köpa litteratur och fixa schema. Påväg hem köpa almanacka och 5-ämnes-block från Akademibokhandeln. OCH ladda SL kortet inför HT 2010. När jag väl är hemma, vila typ 5 sek och sedan skall jag övningsköra!
Jag berättar för alla om hur musiken du spelade för mig, och att vi sågs senast när det var vinter och en meter snö. Och hur mycket ångesten kom ikapp. Jag berättar om att jag fortfarande kan höra musiken du gav mig. Men mest av allt vill jag berätta om hur mycket du drog ner mig på noll.
Allt annat räknas inte.
Vi går längst avenyn med 1700 tals kläder och peruker. Turister fotar, folk frågar vart vi kommer ifrån. Jag vill säga:
- "Inte här ifrån"
Jag berättar för alla om hur fann mig. Om hur musiken du spelade för mig. Vi sågs när det var sommar och solen sken. Och om det olyckliga slutet och hur mycket ångesten kom ikapp mig. Jag kan fortfarande se och höra musiken du spelade för mig. Idag vill jag mest av allt berätta för alla om hur du fick mig att falla och drog mig på noll. Allt annat räknas inte. Det är det förflutna men ändå inte glömt. Men kanske lika bra att få det glömt.
Vill gå längs vägkanten. Jag vill fota och vill att turister frågar: ''Vart kommer du ifrån?''. Jag vill svara tillbaka: ''Inte här ifrån''
Imorgon börjar skolan. Inte grundskolan. Inte högstadiet. Inte gymnasiet. Stockholms Universitet. Underbart att inte behöva ta blåbuss 172 mot Skarpnäck. Att inte få kliva in genom samma dörr och möta alla bekanta ansikten som för tre månader sen. Skönt men ändå lite synd. För vissa av dem har jag kommit väldigt nära. Men livet känns underbart. För tanken av att inte behöva gå upp och ner för trappor till lektionssalar gör mig nöjd och glad inombords. Mitt liv i gymnasiet är en historia, jag har gjort mitt. Konstigt att jag snart är 20 år gammal och att mina tonårs perioder är över. Tråkigt att jag inte kan skylla på mina hormoner, haha! Men ska bli skönt att bli självständig. Dock kommer jag aldrig kunna släppa min barnsliga sida. Aldrig sluta ropa på mamma när jag inte hittar något i mina lådor. Det är berg säkert. Hösten är på väg och jag kan inget än välkomna den med öppen famn. Livet går vidare och det ska häftigt att läsa det man älskar och börja något nytt. Förresten, ska köpa ett gym kort. Just nu sliter jag med körkortet. Provkörning 3 September.
Fan vad livet ska bli härligt när jag pluggar på:
Civilekonomprogrammet. Jobbar deltid. Tränar. Har körkort. Bil
''Lyssna. Det är en sak med dig. Du har verkligen svårt för att hålla ner garden. Du är alltid på din vakt. Kollar alltid över axeln, för att du är rädd att bli huggen i ryggen. Men när du är trygg och slappnar av, har du en fantastisk hjärta.''
Jag själv skulle inte kunna beskriva det bättre. Magiska ord. Du är en pärla och tvättäkta.
Jag vet inte vilken klass jag tillhör. Eller vilken kategori jag borde placeras i. Dock blir jag dömd och placerad av främlingar. Jag har fått höra ärliga ord som säger att jag är svårläst. Att jag är precis som en stängd bok, svår att finna. Andra säger att jag är motsatsen. Att jag är väldigt varm, snäll och öppen. Dock har min godhet efter upprepande gånger blivit utnyttjad och samma människor har fått flera chanser - om och om igen. Det sägs att man får en chans i livet - elaka människor har fått flera chanser. Men ändå har ni blåst dem iväg. Men jag är väldigt svag när det gäller det här med chanser.
Det kan är lätt att se det svarta övervinna det vita. Att hata istället för att älska. Men jag gör det endast för att det låter starkare. Jag vill verka den som förlåter svårt. Men egentligen tror jag på det bästa hos människan. Värst av allt, hur än djupt sårad jag har blivit. Ett sår kan alltid förlåta men ärret lämnar alltid spår efter sig. Det tar längst tid för att ärren ska försvinna. Svårläkta. Det finns mycket i livet som jag vill ha. Ja, det finns saker i mitt liv som jag skulle missa och sakna, men jag skulle sakna dig mer. Fortfarande återstår den eviga frågan. Vart går egentligen den exakta gränsen för antalet chanser man kan ge en människa?
Du väntar på ett flyg, ett flygplan som ska ta dig långt bort härifrån. Du vet vart du hoppas att detta flygplan ska ta dig, men du kan inte vara säker. Men det spelar ingen roll, så länge vi är tillsammans.
Jag är inte riktigt säker på var du befinner dig i världen just nu, men jag vet att jag förlorade rätten att veta det.
Det var en tid sen. En lång tid har passerat. Just nu befinner jag mig hemma, men mitt psyke hör hemma någon helt annanstans. Jag vet att jag har känslan, men inte den rätta viljan. Ser ut som om att ingen vill ha ''föralltid''. Mitt inre, liksom varje del av mig är blåslagen.
Jag är inte riktigt säker på var du befinner dig i världen just nu, men jag vet att jag förlorade rätten att veta det.
Det var en tid sen. En lång tid har passerat. Just nu befinner jag mig hemma, men mitt psyke hör hemma någon helt annanstans. Jag vet att jag har känslan, men inte den rätta viljan. Ser ut som om att ingen vill ha föralltid. Mitt inre, liksom varje del av mig är blåslagen.
Nu har jag jobbat färdigt. 09.00 - 16.30. Helt galet kul med barnen på fritids och att hjälpa till rektorn på kontoret. Tråkigt med två sura puppor som fröknar. Annars har barnen varit fantastiska och lärt mig massor. Helt otroligt att barnen kan ha sådan energi. Spelat hela dagen brännboll med killarna och pysslat med flickorna. Insett även att barn är underbara och att jag absolut någon dag i framtiden vill ha barn. Inte idag men om många år. När jag är redo.
P.S - Lycko jag blev vikarie. När det behövs hjälp är jag etta på lista att ringa.
Jag förträngt, glömt och jag har gömt. Med endast en enda giftig verktyg - mitt leende. Masken som bär på allt - som trollar bort alla sorger. Bortträngt att jag har blivit förrådd, arg och sviken. Men framför allt, sårad. Min smärta har inte fått tiden att förstå, acceptera eller uttrycka sina känslor. Jag har trängt dem undan. Jag har tryckt ner dem under ytan. Där har dem lagrats och där har dem legat, under ytan. Bara för det betyder det inte att mina sår har läkt. Det har lett till att de bryter fram någon annanstans och vid ett annat tillfälle. Hjärtat är bly tung och axlarna orkar inte bära någon mer.
Jag vet att det finns bara en enda lösning. Ett enda alternativ. För att simma i land ifrån havets mitt behöver jag tid för mig själv. För att börja andas igen. Förmågan att kunna förlåta andra och sig själv. Det är starkt och det är unikt. Det som jag ångrar och det som jag önskar att jag hade gjort. Det finns bara en enda väg och den vägen har ett enda namn. Självförlåtelse. För att rena själen och tänka klarare måste jag filtrera alla tankar som är så spridda. För att vaska mitt samvete.
Helt otroligt hur man som människa kan må så pass dåligt efter att ha blivit sviken. Man förstår ingenting ifrån början. Tror inte på det som har hänt och man går vidare. Att vägra inse fakta. Tills det en dag, då de tre vännerna attackerar det ömtåligaste, hjärtat. Sorg, smärta, ångest kommer på en och samma gång. Tillsammans håller de varandra i handen och sparkar så hårt dem bara kan.
Jag skall stanna på vägen och låta smärtan ta sin tid. Bearbeta alla sorger och sedan fortsätta gå rätt fram. Besluta om det är värt att förlåta. Jag ska få fram det där förbannande tilliten som en gång i den gick upp i rök.
Jag förträngt, glömt och jag har gömt. Med endast en enda giftig verktyg - mitt leende. Masken som bär på allt - som trollar bort alla sorger. Bortträngt att jag har blivit förrådd, arg och sviken. Men framför allt, sårad. Min smärta har inte fått tiden att förstå, acceptera eller uttrycka sina känslor. Jag har trängt dem undan. Jag har tryckt ner dem under ytan. Där har dem lagrats och där har dem legat, under ytan. Bara för det betyder det inte att mina sår har läkt. Det har lett till att de bryter fram någon annanstans och vid ett annat tillfälle. Hjärtat är bly tung och axlarna orkar inte bära någon mer. Jag vet att det finns bara en enda lösning. Ett enda alternativ. För att simma i land ifrån havets mitt behöver jag tid för mig själv. För att börja andas igen. Förmågan att kunna förlåta andra och sig själv. Det är starkt och det är unikt. Det som jag ångrar och det som jag önskar att jag hade gjort. Det finns bara en enda väg och den vägen har ett enda namn. Självförlåtelse. För att rena själen och tänka klarare måste jag filtrera alla tankar som är så spridda. För att vaska mitt samvete. Helt otroligt hur man som människa kan må så pass dåligt efter att ha blivit sviken. Man förstår ingenting ifrån början. Tror inte på det som har hänt och man går vidare. Att vägra inse fakta. Tills det en dag, då de tre vännerna attackerar det ömtåligaste, hjärtat. Sorg, smärta, ångest kommer på en och samma gång. Tillsammans håller de varandra i handen och sparkar så hårt dem bara kan. Jag skall stanna på vägen och låta smärtan ta sin tid. Bearbeta alla sorger och sedan fortsätta gå rätt fram. Besluta om det är värt att förlåta. Jag ska få fram det där förbannande tilliten som en gång i den gick upp i rök.
Mina ögon orkar jag inte hålla uppe, längre. Blundar en stund, i några minuter, nu vaknar jag till. Jag är hemma och du är inte hemma än. Dem runtomkring mig halvsover. När jag ger mig i väg bryr jag mig inte om att ringa någon eller höra av mig till någon överhuvudtaget. Och speciellt inte dig, far. Nu vill jag inte längre möte dig. Istället höjer jag volymen, tills öronen tar emot basen. Nu går jag fort min väg och aldrig har jag känt mig så jävla otillräcklig. Jag ljög att det var ett inbyggt fel. Nu vet jag att jag aldrig kommer förstå vad jag alltid gör för fel. Och viktigaste av alltihop - varför jag inte bara nöjer mig med det som jag redan har. Varför ska det vara så himla svårt. Varför?
Nu är det tusen glasrutor som krossas. Någonstans där emellan existerar jag. Mitt hjärta slår frivarv och jag är rädd för att bli trampad på hjärtat av mig själv. Snälla någon där ute, ta bort det. Det kväver mig.
Nu en vecka senare. Har jag ännu en gång förlorat mig själv, igen.
På sistone har jag tänkt väldigt mycket på att flytta bort härifrån. Hur länge till skall jag orka gå på samma gator och på samma ställen och träffa exakt alltid samma bekanta ansikten. Bort härifrån. Från platsen som alla vet vilka alla är och alla känner alla. Det är en storstad, men ändå inte så stor som alla kan tro. Speciellt om man inte är härifrån. Främlingar som inte är härifrån tycker att man är skit duktig för att man kan alla namn på hållplatser och de olika tunnelbanestationer. Men jag svarar alltid tillbaka att det inte är så konstigt. ''Det är inte alls svårt. Jag har bott här i hela mitt liv.''
Du går förbi och du tänder din cigarrett. Som om det vore den sista cigaretten som skulle någonsin få röra vid dina dyrbara läppar.
Ut från din mun kommer röken och även dina ensidiga ord. Dina ord som jag kan höra. Men jag lyssnar inte. Solen är för stark för jag skall kunna gå en glimt av dig. Men med kissande ögon lyckades jag ändå se. Du bestämde dig och du gick mot dina äventyr. Jag skall och jag har bestämt för att stanna kvar i verkligheten.
Jag är så fruktansvärt trött. Trött för att jag orkar inte mer. Jag orkar inte ta diskussionen varje gång jag vill göra något nytt. Varför måste allting ske så som ni önskar. Glöm inte att det är MITT liv, inte mitt och ditt liv. Istället för de negativa kommentarerna. Varför inte ett glatt leende på läpparna och älskade ord som ''Ja, självklart! Prova, så får vi se hur det blir. Ge aldrig upp!'' Jag vill se världen ur min egna synvinkel, inte din. Jag vill leva ett liv som jag trivs med och viktigaste av allt, att jag blir nöjd med mitt liv. Inte att du ska bli tillfredsställd. Du måste inse att vill vara nöjd och lycklig med mitt liv, när jag minns tillbaka.
Nu vet du att om du eller någon annan människa står i min väg, för att hindra mig. Då blir jag mer än gärna osams med dig. Men jag vill inte vara det. Istället vill jag ha en varm och trygg klapp på axeln. Jag vill se och höra dig. Jag vill höra dig säga, att du tror på mig. Även om jag misslyckas vill jag ha dig på samma plats. Att du fångar mig när jag faller fritt.
Jag vill att vi vandrar mot en och samma mål. Jag vill ha din varma och trygga famn att vända mig mot när jag är rädd. Slutligen vill jag veta att jag har dig bakom mina beslut
BTW - Klarade backa-runt-hörn galant. Nu har jag programmerat in det i min ibland tröga hjärna. Fickparkera kräver lite mer än så. Men det ska nog gå. Imorgon gäller det att ringa 1010101 gånger till trafikverket för att boka förarprov. På morgonen, helst 08.00. Tidig morgon = Inte mycket trafik!!
Kanske var det glimten i ögat. Men du fastnade i mitt huvud. Eller var det bara ditt vackra leende. Innerst inne är jag medveten av din atmosfär. Den där otroliga avslappnande känslan som jag omringas av, när jag är med dig. Den får mig på fall. Att du accepterar mig precis som den jag är. Och sådant faller jag för. Ödmjuka, roliga och sociala. Men absolut inte ”tjejmagneter”. Typen som kan skryta om pengar och sig själv. Hur dyra hans kläder är eller hur mycket pengar han gör av med. Det intresserar inte mig. Visa självförtroende på ett drygt sätt - det är inte min grej. Han ska inte behöva visa hans självförtroende, det ska finnas inombords. Killar som inte tar för sig, som inte visar upp sig. Sådana gillar jag. Det är det som räknas. Den mogna typen som vågar komma fram och vara allmän trevlig och starta en konversation på ett moget sätt. Inte för att han tycker att jag har ''underbara ögon'' eller vill bjuda mig på en drink. För jag vet tanken bakom det.
Du är en varm person, med en av världens finaste själ. Du respekterar andra och är barnslig på ditt egna sätt. En enkel t-shirt, jeans och converse. Det är du, varje dag. Med andra ord, en väldigt jordnärakille. Det kallas charm. Och snart lämnar du landet och reser bort för att plugga. Surt, men jag hoppas på att du får en underbar tid. Vem vet, vi kanske möts längre fram i tiden. Då hoppas vi att glimten i ditt öga finns kvar.
Snart blir det ut med körläraren för att verkligen spika backa-runt-hörn och fickparkering. Att det ska vara så jävla svårt. Trög? JAA! Ska fan ha det där jävla körkortet snart alltså. Bara en enda jävla grej kvar. Uppkörning. Risk 1. Risk 2. Halkbana. Teori - AVKLARAD!
Förresten, kom in på Företagsekonomi I kursen på Stockholms Universitet. Och är på reservplats på Kanidat - Redovisningen och Finansiering. Nästa termin ska jag prova igen. Civilekonomprogrammet - det är ju det jag vill.
Snart. Idag eller imorgon ska det köpas en ny kalender. Känns som att det är på tiden. Så att jag kan börja anteckna vad som ska göras. När jobb, skolan och allt möjligt ska fixas. Jag är en planerare. Det har känts tom sedan den förra inte längre räckte till. Som sagt - en planerare.
För över 2 månader sen stod jag på ett flak och skrek mig hes och det var den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. Jag hade längtat så länge. Just nu känner jag samma känsla. Längtar efter något så fruktansvärt mycket!
Du befann dig på havets botten. Ditt inre föll ihop och dina två vänner var på besök. Ångest och hat. Jag älskade dig. Du befann dig långt ute till havs. Du var vilsen och jag slängde en livboj till dig. Idag är det jag som behöver en klippa att luta mig mot och öron som lyssnar på mina ord. En person att dela mina sorger med. Idag finns du inte längre och du bryr dig inte. Jag hatar att tänka och säga det här. Men jag saknar dig!
Min mamma är en ängel. Hon tror på goda handlingar. Om man gör goda handlingar så skall man återfå det, säger hon alltid. Att den som är god får tillbaka det. Jag älskar henne - men jag tror absolut inte på karma. Jag har många, många gånger straffats, trots mina goda handlingar. Det är hemskt. Det är ärr som gräver sig i djupet - och där stannar dem. Jag har varit stark och jag har kämpat emot. Mina ögon har observerat och mina öron har analyserat. Men med mitt hjärta har hjälpt. Sträckt ut en hjälpande hand, men jag har aldrig fått något tillbaka. Tillslut har jag mig själv att klandra. Slösat min dyrbara tid på människor som aldrig skulle ha gjort det för mig. Det gör ont att tänka tillbaks. När alla sorger kommer på en och samma gång.
Jag vet vad jag vill med mitt liv. Jag mina val framför mig. Fastän vägen är krånglig och inte glas klart. Om jag lyckas imorgon kommer jag bli världens lyckligaste. Och ännu ett steg närmare mina drömmar. Jag behöver den friheten som jag har jagat i drygt ett år. Jag behöver bekräftelse om att jag kan. Offrat timmar och tid för det här. Det här kommer även underlätta för så många än bara mig, skulle betyda mycket att hjälpa exempelvis mamma. Det är det viktigaste för mig. När min mor är lycklig och stolt över mig. Nu hoppas och ber jag.
Överallt påminns vi om att göra våra egna val. Följa vår drömmar och slå till. Nu är jag redo! Helhjärtat ska jag satsa på en dröm. En dröm som har små bubblat i magen, varje gång jag tänker på det. Att avslöja det är jag inte redo, än. Men det kommer ....
I vår värld är allting indelad i gott och ont. Vi glömmer det som finns där emellan. Siffror har ingen betydelse för vi är lika gamla som vi för länge sedan var. Lika naiva och omogna. Vi får lära oss i skolan, hemma, överallt att svartsjuka är negativt. Svartsjukan är svart målad. Vi ska hålla oss borta från det. Men när jag verkligen tänker igenom det kommer jag fram till att svartsjuka och kärlek går hand i hand. Känslan av att inte räcka till. Känslan av att alla andra är bättre än en själv får våra värld att skaka till. Och viktigaste av allt rädslan för att förlora de vi älskar. Det är rötterna till varför svartsjuka växer och därifrån får den sin näring för att överleva. Svartsjuka är något vi bygger upp. När självkänslan försvinner gör svartsjukan sin debut.
Idag. Vart på jobbet och det var en helt vanlig dag. När vi skulle äta lunch, satt jag mittemot en liten söt blond pojke med porslin liknande hud och mörk blåa ögon. Pojken kollade rakt i mina ögon och sade iskallt: ''Jag önskar att jag inte fanns.''
Vad säger man tillbaka till en så ung pojke? Att allting kommer att ordna sig. Att mamma och pappa kommer att sluta bråka och skrika. Att pojken inte skall behöva ha två sovrum, två födelsedagar och två julgran. Men vad skall jag säga till den andra pojken. Han som inte har kramat sin pappa på flera år. Saknat pappas doft och hårda kramar. Han som aldrig kommer att få uppleva en riktig pappa. För att hans pappa vill absolut inte ha något med hans son att göra. Endast dotter - det har han valt. Vad skall jag säga till den pojken? Lugn, din pappa kommer att börja älska dig någon dag. Men vilken dag?
Varje dag ser jag och hör jag barn lida av föräldrarnas separation. Så jäkla less på det. Vill bara spy när jag hör ordet S K I L S M Ä S S A.
Ibland saknar man det så fruktansvärt mycket. Hur mycket det än gång i tiden gjort ont. Spelar ingen roll vilket djupt ärr den har lämnat efter sig. Svårt att leva med - svårt att leva utan. Det är du. Dina misstag och ditt fula spel får mig att kräkas. Likafullt finns det något djupt och vackert någonstans hos dig. Jag ser på människan som en blomma, lika skör och känslig. Du är sådan som måste grävas på djupet för att lära känna. För att begripa dig. Jag grävde och jag fann min sköraste blomma. Rädd för blomma och visa sin riktiga färg. Dock besegrade rädslan. Rädslan för att överge din popularitet. Du valde att inte svika din publik - din omgivning. Ändå gav jag inte upp. Det sägs att man får en chans i livet. Jag gav dig två och du sumpade dem båda. Idag förlorade jag dig bland folket. Nu kan jag inte ersätta det förlorade.
Hemskt. Att människor dör hela tiden, pågrund av vapen. Bara under sommaren har tre unga män skjutis. En har dött hittills. Tragiskt och sjukt. Nej, nu vill jag inget annat än flytta. Bort härifrån. Långt härifrån.
Lova inte det du inte kan hålla. Skriv inte att du saknar mig, när du inte gör det. Och säg inte att du ska ringa, när du inte gör det. . . . Jag saknar dig
