autobiographer

Jag vet inte vilken klass jag tillhör. Eller vilken kategori jag borde placeras i. Dock blir jag dömd och placerad av främlingar. Jag har fått höra ärliga ord som säger att jag är svårläst. Att jag är precis som en stängd bok, svår att finna. Andra säger att jag är motsatsen. Att jag är väldigt varm, snäll och öppen. Dock har min godhet efter upprepande gånger blivit utnyttjad och samma människor har fått flera chanser - om och om igen. Det sägs att man får en chans i livet - elaka människor har fått flera chanser. Men ändå har ni blåst dem iväg. Men jag är väldigt svag när det gäller det här med chanser.

Det kan är lätt att se det svarta övervinna det vita. Att hata istället för att älska. Men jag gör det endast för att det låter starkare. Jag vill verka den som förlåter svårt. Men egentligen tror jag på det bästa hos människan. Värst av allt, hur än djupt sårad jag har blivit. Ett sår kan alltid förlåta men ärret lämnar alltid spår efter sig. Det tar längst tid för att ärren ska försvinna. Svårläkta. Det finns mycket i livet som jag vill ha.  Ja, det finns saker i mitt liv som jag skulle missa och sakna, men jag skulle sakna dig mer. Fortfarande återstår den eviga frågan. Vart går egentligen den exakta gränsen för antalet chanser man kan ge en människa?