autobiographer

Jag befinner mig någonstans mittemellan.
Första gången, att du har öppnat både din själ och hjärta för mig. Det var en underbar känsla. Du litar på mig och du vågar visa mig kärlek nu. Pussar mig på kinden och nacken. Kramar mig och vågar röra vid mig. Och sättet du ser på mig och hur dina ögon formas. Det är obeskrivligt. Men jag har en vidrig känsla. Ska jag lägga fram problemet eller radera det från minnet?

Helt ärligt, nu. Jag är rädd för att bry mig om rädslan. Hur rädd jag är för att lita på dig. Du har aldrig svikit eller sårad mig. Men du har svikit andra jag älskar. Jag har inte gjort något. Bara stod och såg på. Tänkt på offret. Så lurad och så bedragen, det var min tanke. Det där var ett fult spel. Helt oacceptabelt, för det går emot mitt samvete och normer. Värst av allt är att jag påminner mig själv att samma spel kan återvända. Enda skillanden är att motparten den här gången är jag. Hur mycket kan jag egentligen lita på det, det är den obesvarade frågan.