Kärlek som aldrig förändras.
Min dag på Career Days mässa var grym. Hur kul är det inte att jobba tillsammans med unga killar och tjejer? Killar i kostym. Det är en klass för sig, haha! Springa fram och tillbaka för att hjälpa människorna på mässan var superkul. Speciellt när besökarna visste mer än mig hur hissen fungerade. Fina ord fick jag i alla fall, när jag hjälpte det enda paret som hade en barnvagn. Fastän det tog lite tid. De var vänliga och tålamodiga. Inget tjat eller tjafs. Bara tacksamhet. Sådana människor borde det finnas fler i världen. Kollegorna (studenterna) på mässan blev utmattad. Jag tyckte det var bara kul att inte behöva sitta hela tiden – hata skolbänken, tänker jag.
Två människor mötte jag för allra första gången. En kille och en tjej. Två vackra hjärtan. Ett par. Så jäkla snälla, båda två. Hur dem tittade på varandra. Kärleken och känslan mellan de – det uppvisades. Det såg jag och vilken rysning jag fick. Precis som en scen på en romantik film. Att båda kunde vara i varandras existens utan att bråka eller envisas. Hur killen höll flickans hand, ömtåligt och värdefullt. Jag ville fråga. Hur länge har ni varit tillsammans? Jag anade, en lång tid. Men vågade inte fråga frågan. För att jag är rädd att det ska brista eller att något skall bli fel. När jag tittar på dem finner jag hopp och känner mig på något sätt tryggare. Och jag är rädd för att säga eller uttrycka det högt, för tänk om livet eller ödet förändrar det. Tänk om det förstörs eller brister på något sätt.
Vi alla behöver hopp då och då. Den där känslan av att veta att allting kommer att ordna sig. Att det kommer att finnas någon som kommer se till att det blir så.
