autobiographer

Ibland är allting så himla invecklad och konstigt. Hur kan en famn vara det tryggaste jag har. Hur kan en famn få mig att känna mig som den tryggaste och lyckligaste flickan på hela jorden. En famn som jag inte vill lämna. Men samtidigt känner mig så förlorad och sviken. Som ett hål rakt i hjärtat. Ärrad för evigt men ändå så himla lycklig i din existens. Det finns alltid ett tomrum med denna famn. För det är inte lätt att släppa taget. Du är som syret i mina lungor. Livsviktig för att överleva. Men du är en motgång och en sorg. Jag måste växa och bli starkare för att stöta bort problemet.

Jag måste verkligen lära mig det här. Hitta koncentrationen och inte tappa kontrollen. Visa inga känslor och aldrig några tårar. Inte över en människa som inte är värd det. Jag är inte värd det. För att kunna släppa taget är att isolera tankarna helt och hållet. Inte tänka och inte minnas det förflutna. Vara medeveten om mörket som väntar. För det finns ett namn jag vill så gärna prata om. Ett namn jag vill skriva i evigheter. Men det skall jag förbjuda mitt hjärta. Hjärtat ska jag kväva och inte låta andas. För att hjärtat inte tål någon mer stryk. Du skall inte få stampa och sparka på mitt hjärta någon mer. Sorgen skall inte få bosätta sig hos mig - igen. Den här gången är det min tur att vinna. Jag skall vinna.

För när jag saknar dig skall jag göra hjärtat och hjärnan påmind om hur du valde andra framför mig. Hur du svek mig bakom min rygg. Gör mig påmind om att  det var du som orskade smärtan. Smärtan som fick mig en gång i tiden att sluta äta, andas och leva. Då skall jag göra mig påmind och förstå att det finns inget att sakna. Det återstår endast ett riktigt farväl . . .