autobiographer

I tre år har jag gått längs den korridorren för att ha modersmål. I min gamla skola under högstadiet. Gamla minnen dyker fram. Plötsligt. Fina minnen. Då allting var bra. När det var VI mot världen. Då vi visste att vad som än hände - hade vi varandra. Fortfarande släpper jag inte det. Det är för svårt. Vi delar minnen, historier och viktigaste av allt du var den närmaste. Hur ska jag någonsin kunna sudda bort dig? Som om du aldrig fanns på riktigt?