VILA I FRID
Jag kan inte stå, jag kan inte ens sitta. För mina knän viker sig och mitt hjärta växer när bilden av dig flashar förbi. Det är fortfarande lika svårt att förstå att du är borta förevigt. Jag begriper inte det, jag var inte nära dig, den dagen. Jag kommer aldrig heller förstå det, allt skede så plötsligt. När jag tänker på vårt stora hus och att du inte längre sitter under vår vindruvsstak får jag en klump i halsen och känner hur ensamhet och tomhet närmar sig. Tårar och glädje kommer på samma gång. Du satte mig på plats och gav mig och mina syskon den kärlek vi letade efter.
Jag är hemskt ledsen. Ledsen för alla gångar du har vänt ansiktet, och sett bara en massa främlingar. Inte oss. Min stora önskan var att leva med dig och farfar, föralltid. Prata. Äta. Sova och Vara med er det som många andra tar förgivet. Ni är de människorna jag ser upp till, ingen annan än er pussar jag handen på. Ingen. Jag älskar er. Min önskan gick inte i uppfyllelse, pågrund av den dära jävla innebördeskriget. Tack vare det blev vi tvugna att lämna vårt hemland, er och leva i ett främmande land. Och befinna oss på världens olika hörn, helt spridda över jorden.
Jag vill bara säga att du har verkligen satt dina spår här på jorden, nu hoppas jag du fortsätter med det i himlen. Du är en sådan människa som andra ser upp till, som jag ser upp till. Jag har aldrig stött på en människa som dig, din styrka och envishet, du gav aldrig upp. Du var en speciell och alldeles egen. Du var en underbar mor till min pappa hela livet ut och en underbar farmor till oss. Det är jag evigt tacksam för farmor. Jag ville bara säga att jag älskar dig och att du alltid kommer finnas i mitt hjärta och minne. Du kommer alltid ha din plats reserverad, för den platsen kan ingen någonsin ta, världens finaste.
