autobiographer

Det finns inget värre än det som jag har upplevt. Obehagligt och sorgligt. Jag har aldrig klarat av att se dig i ögonen. Inte när du är så här förstörd. Jag vill inte se dig få ont. Den smärtan vill jag överföra till min kropp. Till min själ. Inte heller se dig spilla tårar. Dem önskar jag bosätta hos mina ögon. I min kropp. Min önskan skulle vara att ingen levande varelse får uppleva denna sorts smärta. Jag ligger på golvet och känner sparkarna mot bröstet. Mot det allra sköraste. Men uppskattningen står högt. Att jag får vara med i både gott och ont. Genom vått och torrt, det lovade vi? Jag får vara där. Se dig, röra dig och höra dig. Jag får en chans att uppleva din smärta och hjälpa dig. Jag känner mycket väl till dig. Och jag känner lika väl din smärta och sorg. Du vet att jag alltid kommer finnas. När du vill och vart du vill. Det värsta jag vet är när människor, främlingar säger att dem ''förstår''. Men din känner jag till. Du har också varit där och sett mig falla. Men du tog upp mig. Som en ängel lade du ditt huvud under mina armar. På samma sätt finns jag här. Jag ska på något sätt få fram ditt speciella leende. Klistra det på dina läppar. Tillsammans ska vi bearbeta din smärta. Du ska inte få vara själv. Men om du ändå inte orkar och du vill falla ihop. Kommer jag ändå finnas och orka för två. Hitta en utväg ändå. Tillsammans ska vi pussla om på nytt ditt hjärta. Tillsammans.