WHO KNEW
Vart har du tagit vägen?
Vi är så lika men ändå så olika. Jag vet vem du är. Du vet att jag vet att jag aldrig kommer kunna släppa taget, helt. Älskade dig för den du var på djupet. Någonstans, där på djupet, allra längst inne. Vi kunde dela på skratt, tårar och minnen. Du har sådant som får mig att bli knäsvag. Du fick mig på fall. För den människan du var på djupet. Men ditt skal. Din roll. Din fasad. Det som andra får ta del av när du står på scen. Din uppvisning och din roll bland folket, det var inte till för mig. Det såg inte jag. Dem såg inte dig på samma sätt som jag gör. Helt olika vyer. Men jag vet att jag fann dig och jag grävde och mötte dig på djupet. Jag älskade det jag hade hittat. Andra har du kommit nära på fysisk. Men jag vet att jag var den första någonsin som hade upptäck dig själsligt. Det är jag ensam om. Därför var jag olik de andra tjejerna. Men du sa föralltid. Jag litade på det och du fegade ur. DU var den sortens människa jag skulle ha kunnat dela mitt liv med. Den jag fann, såg och älskade kommer alltid ligga mig varmt nära om hjärtat. Dock tar din stolthet och omgivning för stor plats. Känslorna börjar bli oskarpa och ditt inre börjar försvinna. Den du var börjar flacka. Jag kommer att hålla dig låst i huvudet, tills vi möts igen. Våra minnen kommer jag vårda, tills vi möts igen. Vad hände på vägen?
