autobiographer

Mina ögon orkar jag inte hålla uppe, längre. Blundar en stund, i några minuter, nu vaknar jag till. Jag är hemma och du är inte hemma än. Dem runtomkring mig halvsover. När jag ger mig i väg bryr jag mig inte om att ringa någon eller höra av mig till någon överhuvudtaget. Och speciellt inte dig, far. Nu vill jag inte längre möte dig. Istället höjer jag volymen, tills öronen tar emot basen. Nu går jag fort min väg och aldrig har jag känt mig så jävla otillräcklig. Jag ljög att det var ett inbyggt fel. Nu vet jag att jag aldrig kommer förstå vad jag alltid gör för fel. Och viktigaste av alltihop - varför jag inte bara nöjer mig med det som jag redan har. Varför ska det vara så himla svårt. Varför?

Nu är det tusen glasrutor som krossas. Någonstans där emellan existerar jag. Mitt hjärta slår frivarv och jag är rädd för att bli trampad på hjärtat av mig själv. Snälla någon där ute, ta bort det. Det kväver mig. 

Nu en vecka senare. Har jag ännu en gång förlorat mig själv, igen.