autobiographer

Jag förträngt, glömt och jag har gömt. Med endast en enda giftig verktyg - mitt leende. Masken som bär på allt - som trollar bort alla sorger. Bortträngt att jag har blivit förrådd, arg och sviken. Men framför allt, sårad. Min smärta har inte fått tiden att förstå, acceptera eller uttrycka sina känslor. Jag har trängt dem undan. Jag har tryckt ner dem under ytan. Där har dem lagrats och där har dem legat, under ytan. Bara för det betyder det inte att mina sår har läkt. Det har lett till att de bryter fram någon annanstans och vid ett annat tillfälle. Hjärtat är bly tung och axlarna orkar inte bära någon mer.

Jag vet att det finns bara en enda lösning. Ett enda alternativ. För att simma i land ifrån havets mitt behöver jag tid för mig själv. För att börja andas igen. Förmågan att kunna förlåta andra och sig själv. Det är starkt och det är unikt. Det som jag ångrar och det som jag önskar att jag hade gjort. Det finns bara en enda väg och den vägen har ett enda namn. Självförlåtelse. För att rena själen och tänka klarare måste jag filtrera alla tankar som är så spridda. För att vaska mitt samvete.

Helt otroligt hur man som människa kan må så pass dåligt efter att ha blivit sviken. Man förstår ingenting ifrån början. Tror inte på det som har hänt och man går vidare. Att vägra inse fakta. Tills det en dag, då de tre vännerna attackerar det ömtåligaste, hjärtat. Sorg, smärta, ångest kommer på en och samma gång. Tillsammans håller de varandra i handen och sparkar så hårt dem bara kan.

Jag skall stanna på vägen och låta smärtan ta sin tid. Bearbeta alla sorger och sedan fortsätta gå rätt fram. Besluta om det är värt att förlåta. Jag ska få fram det där förbannande tilliten som en gång i den gick upp i rök.

Jag förträngt, glömt och jag har gömt. Med endast en enda giftig verktyg - mitt leende. Masken som bär på allt - som trollar bort alla sorger. Bortträngt att jag har blivit förrådd, arg och sviken. Men framför allt, sårad. Min smärta har inte fått tiden att förstå, acceptera eller uttrycka sina känslor. Jag har trängt dem undan. Jag har tryckt ner dem under ytan. Där har dem lagrats och där har dem legat, under ytan. Bara för det betyder det inte att mina sår har läkt. Det har lett till att de bryter fram någon annanstans och vid ett annat tillfälle. Hjärtat är bly tung och axlarna orkar inte bära någon mer. 

Jag vet att det finns bara en enda lösning. Ett enda alternativ. För att simma i land ifrån havets mitt behöver jag tid för mig själv. För att börja andas igen. Förmågan att kunna förlåta andra och sig själv. Det är starkt och det är unikt. Det som jag ångrar och det som jag önskar att jag hade gjort. Det finns bara en enda väg och den vägen har ett enda namn. Självförlåtelse. För att rena själen och tänka klarare måste jag filtrera alla tankar som är så spridda. För att vaska mitt samvete.

Helt otroligt hur man som människa kan må så pass dåligt efter att ha blivit sviken. Man förstår ingenting ifrån början. Tror inte på det som har hänt och man går vidare. Att vägra inse fakta. Tills det en dag, då de tre vännerna attackerar det ömtåligaste, hjärtat. Sorg, smärta, ångest kommer på en och samma gång. Tillsammans håller de varandra i handen och sparkar så hårt dem bara kan. 

Jag skall stanna på vägen och låta smärtan ta sin tid. Bearbeta alla sorger och sedan fortsätta gå rätt fram. Besluta om det är värt att förlåta. Jag ska få fram det där förbannande tilliten som en gång i den gick upp i rök.