autobiographer

Jag är så fruktansvärt trött. Trött för att jag orkar inte mer. Jag orkar inte ta diskussionen varje gång jag vill göra något nytt. Varför måste allting ske så som ni önskar. Glöm inte att det är MITT liv, inte mitt och ditt liv. Istället för de negativa kommentarerna. Varför inte ett glatt leende på läpparna och älskade ord som ''Ja, självklart! Prova, så får vi se hur det blir. Ge aldrig upp!'' Jag vill se världen ur min egna synvinkel, inte din. Jag vill leva ett liv som jag trivs med och viktigaste av allt, att jag blir nöjd med mitt liv. Inte att du ska bli tillfredsställd. Du måste inse att vill vara nöjd och lycklig med mitt liv, när jag minns tillbaka.

Nu vet du att om du eller någon annan människa står i min väg, för att hindra mig. Då blir jag mer än gärna osams med dig. Men jag vill inte vara det. Istället vill jag ha en varm och trygg klapp på axeln. Jag vill se och höra dig. Jag vill höra dig säga, att du tror på mig. Även om jag misslyckas vill jag ha dig på samma plats. Att du fångar mig när jag faller fritt.

Jag vill att vi vandrar mot en och samma mål. Jag vill ha din varma och trygga famn att vända mig mot när jag är rädd. Slutligen vill jag veta att jag har dig bakom mina beslut